Jag: ”Ska vi titta på något?”
Skäggot: ”Nä, jag orkar inte.”
Jag: ”Ultimate Beastmaster?”
Skäggot: ”Okej då.”
Jag tycker att det är lite intressant med vilka former av underhållning man uppfattar som avslappnande och vilka man inte orkar med när man är trött. Min sambo vill inte titta på något ”dramigt” när han trött i huvudet, med vilket han menar i stort sett alla former av fiktion. Han föreslår då någon dokumentär. Jag säger ofta nej, ”orkar inte”, jag vill titta på exempelvis Person of Interest som är dumt men underhållande, och dumt men underhållande är precis vad jag vill ha när jag är trött. Och då landar vi kanske istället i något med gulliga djur, fina naturbilder eller människor som gör fysiskt jobbiga saker, för där överlappar tydligen våra trötta huvuden. Ett exempel är Ultimate Beastmaster!
Ultimate Beastmaster är en Netflixproducerad realitytävling, med Sylvester Stallone som ”executive producer”. Jag undrar hur mycket betalt han fick för att prata i typ en halv minut i första säsongen, sedan syntes han inte till igen. Hur som helst, Ultimate Beastmaster består av spänstiga människor i dålig spandex (Spaniens nästan genomskinliga byxor i andra säsongen = inte lyckade) som hoppar, klättrar och krälar genom en bisarr hinderbana som kallas The Beast. De olika delarna av hinderbanan är döpta efter odjurets kroppsdelar på ordvitsiga sätt, typ ”Spinal Descent”.
I varje säsong tävlar sex länder med två tävlande per avsnitt. Varje land har också två kommentatorer av, vad ska man säga, varierande kompetens och skrikighetsgrad. Eftersom vi ser den engelskspråkiga versionen hör vi mest av de amerikanska, men alla länders kommentatorer får bild- och skriktid. Andra säsongens Chris Distefano är himla awkward. När kollegan Tiki Barber pratar står Chris mest viftar obekvämt med sin mikrofon, och verkar varken veta vilket ansiktsuttryck han borde ha eller vart han ska titta.
Det är också mycket infantil stereotyphumor mellan de olika länderna, som att Frankrike och Italien är ”fiender”, Frankrikes kommentatorer viftar med baguett, Italiens kommentatorer kommer in deras bås och ska bjuda på salami när det har gått dåligt … Ehm, ja. Det är mycket som är lökigt och dåligt och konstigt och uppblåst men eftersom flera av de tävlande är sjukt imponerade övermänniskor blir det ändå oväntat engagerande. Det är roligt att titta på hinderbana, who knew? (Alla som fastnade för Ninja Warrior, antar jag.) Jag hade ju liksom inte väntat mig att jag skulle bli så uppslukad av en hinderbanetävling att jag studsar och tjoar och piper av skräck i soffan, men that happened.
Det ska komma en tredje säsong senare i år. Jag är pepp, men hoppas att de har byggt om banan mer. Det var rätt få förändringar mellan första och andra säsongen.
